På ett ögonblick

På ett ögonblick kom orden ur hennes mun...
På ett ögonblick tynade lyckoruset bort...
På ett ögonblick började tårarna strömma...
På ett ögonblick förändrades allt...
På ett ögonblick passerade flera år förbi mina ögon...
På ett ögonblick va ni där med era blöta nosar och lätta pussar...
På ett ögonblick hann tusentals tankar tänkas...
På ett ögonblick undrade jag om jag skulle få vakna ur en mardröm...
På ett ögonblick var jag tvungen att inse sanningen...
På ett ögonblick förstod jag att väntan skulle bli lång...
På ett ögonblick var samtalet slut och jag föll ner i hundarnas famnar...


...samtalet som kändes som en hel livstid.
...samtalet från veterinären.


Orkar inte tänka, vill inte. Vill inte ta in och förstå, och orkar inte vänta.
Mina älskade hundar har en längre tid haft problem med klåda, såpass att de får ha kragar så fort ingen ser dom, för annars har de kliat sig illröda och till och med såriga och fått flera fuktexem av kliandet. Ingen veterinär har sett eller hittat något, förrän nu... Var inne med Lilja förra månaden och de tog flera prover på henne och det visade sig att hon har allergier mot allt de testade för. Vilket är gräs och ogräspollen, trädpollen och inomhusallergener (kvalster, damm etc)...


För Lilja innebär de fler tester, vidare utredning, regelbundna bad och mediciner för att hon ska kunna leva normalt, utan tratt. Att hon aldrig mer får rulla sig i gräset :-( För oss innebär de att hålla rent hemma på ett helt annat sätt och dyra utgifter. Det innebär också att det aldrig kommer bli några valpar efter henne eftersom allergier är ärftliga... Allt gör så ont i mig.


En veckas väntan innan veterinären ringer upp nu och vi ska disskutera behandlig (eftersom de inte va hudveterinären som undersökte Lilja som va där idag). Sedan ska Kelly undersökas då hon uppvisar exakt samma symptom som Lilja. Med extrem och ofattbar otur har hon fått samma problem och då blir det samma för henne.

Känslan går inte att beskriva med ord. Känslan av osäkerheten, varför blev det såhär. Veterinärerna är förundrade över hur de kan ha drabbat båda två (om det har gjort det) eftersom de inte smittar. Om det är något i miljön som påverkat dom... ingen vet än.

Det jag vet är att de aldrig kommer bli smått efter Liljan och kanske inte efter Kelly heller. Det viktigaste är att tjejerna kan leva och må bra resten av sina liv men de tynger ändå. Vill att de ska kunna leva ett liv utan mediciner. I så många år har ja drömt om min första valpkull, ända sedan den dagen Kelly kom in i mitt liv har allt formats efter att det skulle bli just så, och drömmen om att få en valp som är Kellys. Nu har vi allt, allt som ja väntat på i flera år.
Fast jobb, sambo som hjälper till när jag jobbar nätter och som också älskar hundarna, schemaändring på jobbet, vårt lilla HUS, den undebara hanen jag drömt om och fått lov att låna.
Och sen detta...
Kan inte annat än önska att ett mirakel sker och att inte samma sak har drabbat Kelly också.



Nu är de tungt... Och jag försöker att tänka klart, tänka att det mitt i allt det onda ändå är bra att veta vad det beror på, så det äntligen går att lindra deras problem som dom lider av, jag försöker, även om ja mest av allt önskar att det hade varit något som gick att bota helt, för mina älskade hundars skull




Älskade Liljan, jag ska göra allt för dig!